lördag 22 mars 2014

Ode över olästa texter

Ofta, speciellt när vi får in en stor vårfräsch sändning, eller när vi, som nu, har en härlig hög med läsexemplar i personalrummet, överväldigas jag av ett stort vemod över alla de böcker jag aldrig kommer hinna läsa. Det är böcker som någon känt sig tvungen att skriva, som ett förlag sedan tagit upp: redigerat, satt och tryckt, för att sedan låta sälja in och skicka ut till boklådorna. Och så hinner jag inte läsa. Och jag vet att det vore omöjligt, även om livet inte hade kommit emellan med sina tvång att lönearbeta, sova, äta och natta barn, utan man hade kunnat ägna all sin tid åt att bara läsa. Och även ifall man hade gjort någon form av urval, säg att man bara hade läst nyutkomna romaner skrivna av kvinnliga författare från Storbritannien. Och även om man hade lärt sig att snabbläsa (fast jag kan inte låta bli att tänka att hjärnan inte KAN hänga med, utan att man måste missa en del av meningen, jämfört med när man långsamläser). Jag hade ändå inte hunnit läsa allt jag skulle vilja läsa. Jag vet det. Men vemodet. Och ångesten över att jag kanske missar mitt livs störta läsupplevelse.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar